Årsfesttal på TF:s 152:a årsfest: Ett ode till nyfikenheten

Lyssna på Soundcloud (längd 16:27)

Bästa hedersmedlem och ikiteekkari. Bästa festpublik. Kära teknologer. Mitt namn är Kaj Arnö. Jag självidentifierar mig som småbarnsfar och programmerare, och mina favoritpronomen är varandra och bäggedera. Och förstås hon, närmare bestämt min bättre hälft, Lena, som satt mittemot mig och nu äntligen får uppleva sin första TF-årsfest.

För en fux årsmodell 1981 är det en enastående chans att få hålla ett årsfesttal där fuxarna blivit fuxar exakt 42 år senare. Livets mening, enligt Douglas Adams som skrev Liftarens guide till galaxen. 42 år är en tillräckligt lång tid för att man ska hinna utvecklas och få perspektiv på vad TF givit en, och samtidigt tillräckligt kort för att det ska kännas som igår.

TF av idag är förvånansvärt likt TF förr. När jag för kanske fem år sedan var lokal värd för TF:s xqrr till München var vi i ett tält, kanske Paulaner. Blåskapellet spelade vad de själva trodde vara Alte Kameraden, till vilken vi förstås skrålade Vill du ha fysiken fin. Den snapsvisan fanns säkert 42 år före jag var fux, och jag är bra förvånad om inte den sjungs ännu om 42 år. Plus ça change, plus c’est la même chose, säger fransosen. Ju mer det ändras, desto mer är det samma sak.

Och därmed kommer jag till kärnan av mitt festtal. Kärnan av den lärdom, eller snarast den världsbild och den värdegrund TF byggt upp hos mig och hos många andra TF:are av olika generationer.

Jag har valt att kalla mitt festtal Ett ode till nyfikenheten.

Hur tänker jag nu? Jo: TF bygger på ingenjörskonst och ingenjörskonst, det är tillämpad vetenskap, det omgivande samhället till fromma. För att det här ska lyckas måste man förstå, förstå alla tre: vetenskapen, tillämpningen och samhället.

Kort sagt blir den grundläggande frågan: Hur fungerar världen?

Vad har det här med nyfikenhet att göra? Jo nyfikenheten är den grundläggande drivkraften, som ger upptäckarglädje och iver att klura ut hur världen fungerar. Studierna, arbetet, ja hela livet får en helt annan grundton, om man utgår från den barnsliga nyfikenheten. Vad tror du att det händer sen?

Första gången jag kom till TF var på matematiktävlingen. Där var en bunt pre-fuxar som förenades av att de såg glädjen i matematiken, inte nyttan. Den här glädjen fortsatte under fuxårets räkneövningar i matematik, och de som lärde dig mest var de som hade det roligast och inte i första hand var ute efter att klara tenten. Det går ännu kalla kårar på ryggen då jag besöker Skotska kaféet i Lviv där Stefan Banach med kolleger uppfann funktionalanalysen under mellankrigstiden, och jag väntar ivrigt på framsteg om Riemannhypotesen efter långt över hundra år skulle kunna bevisas. Jag är ivrig på att tillämpa kvaternioner för att göra datorgrafik. Kvaternionerna definierades 1843 av en irländare som aldrig skrev ett enda Python-program, men var nyfiken på hur man kan utvidga komplexa tal och kom fram till att räknesätten fungerar logiskt med ett tal, två tal och med fyra, men inte med tre.

Men jag svävar ut. Tillbaka till studietiden.

Jag var sämst i de ämnen som jag inte såg glädjen i. Som jag inte var nyfiken på. Och felet låg inte i maskinritningen, i fysikens laboratoriearbeten eller i grunderna i offentlig rätt. Felet låg i att jag inte förstod att de utgör en del av hur världen fungerar, och det är faktiskt inte bara roligt att veta hur världen fungerar, utan också nyttigt.

Det här med nytta och glädje, de har ett inbördes symbiotiskt förhållande som är lite paradoxalt.

Jag ska berätta en kort historia, som handlar om en grupp fuxar 1981, som i fjol höstas var på vad vi brukar kalla för pokerresa. Ett slags mini-exqurr, den här gången till en ort som heter Võru i sydöstra Estland. Vi sjöng snapsvisor i en restaurang, och en liten gosse i grannbordet tyckte om vårt sjungande. Vi började umgås med gossen och en av oss bjöd hela grannbordet på snaps. Jag google translatade att vi är från Finland, sjunger på svenska och önskar att de sjunger något på estniska för oss. Det gjorde de. En stund senare sa jag Mul on kodus kaheaastane poeg, och visst förstod de att jag har en tvåårig son hemma, men jag förstod inte vad de svarade på estniska. Vad gör nu det, roligt hade både grannbordet och vi! Nå, det var inte poängen – poängen är att jag morgonen därpå reflekterade över förbrödringen med våra nyfunna estniska vänner och uttryckte hur lite intresse jag har av att lära mig mera finska, men hur roligt det vore att lära sig estniska. »Men Kaj», sa en annan fux 81. »Det är ingen nytta med att lära sig ett språk som så få talar!».

Den tanken tror jag är helt fel tänkt. Om man låter sig bindas av nyttotänkandet, försvinner glädjen, och när glädjen försvinner, blir det ingen inlärning och i förlängningen ingen nytta. När jag lärde mig tyska var det inte för att det är nyttigt att vara bra på tyska, när man bor i München, för jag hade aldrig planerat att flytta dit. När jag lärde mig franska visste jag inte att jag sedermera skulle umgås med kunder och press i Frankrike. När jag på Sun Microsystems på pin kiv prövade på att hålla föredrag på italienska, ryska, japanska och kinesiska – som jag egentligen inte kan – var det för att jag var nyfiken på vad som skulle hända sen! Det som hände var olika i alla länder, och inte nog med att det var skoj – det öppnade portar som annars hade förblivit slutna.

Nyfikenheten mynnar ut i oväntad nytta, om man satsar lite tid och möda på upptäckarglädje.

Det här hör intimt ihop med TF. Under min tid på TF, 1980-talet, fanns inte NyaGamla. Vi hade något som vi kallade för Matbordsparlamentet. Ett bord i stora salen på Urdsgjallar där det de facto alltid satt endast TF:are, som löste världsproblemen, pratade strunt och kastade fram vilda idéer. Roligast var inte det nyttigaste, utan det mest påhittiga.

Jag var med i TFS 1985, som EK-chef. Vi råkade ut för allt möjligt. Det var året då vi definitivt måste stänga TF Disco, men endast efter att ha gjort ett sista, helhjärtat försök, ett försök som var mycket lärorikt. Vi prövade oss fram, och visste bara i teorin hur man ger sparken åt en restaurangchef, och hur man rekryterar en ny. Vi var nyfikna på hur man kan skapa värde för Teknologföreningen, på hur företagsvärlden fungerar.

Nyfikenheten måste kombineras med en plattform, på vilken man kan experimentera. Det var TF för oss. Riktiga pengar, riktiga människor, riktiga processer, riktiga månadsmöten där man måste kommunicera och ha svar på tal. Fel gjorde vi och mycket lärde vi oss.

Under åren som gått efter att jag blev StÄlM har jag kompletterat min världsbild också då det gäller nyfikenhet, framför allt genom att bredda den till nya områden.

Det viktigaste är en grundläggande nyfikenhet att besvara frågan: Hur fungerar folk som är annorlunda än jag själv? På TF var man ganska homogena. Livet skulle vara så mycket enklare om andra tänker som jag, tänkte jag förr. Men det gör de inte. När jag var ung och grön såg jag olikheterna som ett problem, med tiden har jag blivit genuint nyfiken på hur andra faktiskt tänker. De med annan politisk övertygelse än jag? Annat kön? Annan ålder? Andra sexuella preferenser? Annan uppfattning om religion? Jag tror att vi inte ska utdöma andra världsbilder, och att även då vi utdömer dem – som i fallet hur Ryssland agerar, hur man tänkte i Tyskland 1933-45 eller hur en islamist fungerar – blir vi klokare av att vara nyfikna.

Jag är verkligen nyfiken på att förstå hur det kan ha gått så illa i Ryssland, som det har gått. Hur kan en kultur skapa ondska och skönhet på en gång? Tro det eller inte, men jag stortrivdes då jag med min son för sex år sedan reste till Sibirien och kort dessefter på pokerresa till Archangelsk. Jag har gärna läst rysk litteratur. Men inget av det här var den huvudsakliga tanken i mitt huvud då jag under jullovet för två månader sedan natt efter natt väcktes av flyglarm och ibland fallande bomber, på hörhåll från vårt hotell i Lviv, i Lemberg i Ukraina.

Rörande den muslimska världen har jag två anekdoter, också från pokerresor med fuxar 81. Ena gången var vi i Samarkand i Usbekistan, och lärde känna sonsonen till Timur Lenk. Han hette Ulug Beg. Han var sultan och envåldshärskare, född på 1300-talet. Men han var också den bästa astronomen efter Ptolemaios under antiken och före Tycho Brahe i den moderna tiden. Han beräknade dygnets längd med under sextio sekunders noggrannhet. Muslim var han, åtminstone i folkbokföringen, men han sa: »Religioner kommer och går, men den vetenskapliga sanningen består». Hatten av!

Den andra gången var i Damaskus. Vi var i en enorm moské och tyckte oss märka att det bakom en dörr, dit man uppenbarligen inte fick gå, var just de människor som sjöng den bönesången som skrålade ur högtalarna. Plötsligt kom en lokal och verkade vilja säga något åt oss. Jag hade väntat mig att han kanske skulle sälja något åt oss (mitt i templet), eller sannolikare att han ilsket skulle be oss sluta störa (fast vi var lågmälda). Men nej! »Ni verkar nyfikna! Jo, det är där som böneutroparna är! Titta in försiktigt bara.» sa han glatt. Så verkar den muslimska världen alltså också fungera.

Det jag talar för är att bredda nyfikenheten till humanismen, eller vilket ord man sedan ska använda för politik, historia och allmänbildning. Jag tror vi på TF får en hel del gratis här, bara för att vi bor i ett litet land och har ett annat modersmål än majoriteten i det lilla landet. Det har säkert en hel del att göra med att vara nyfiken på folk som är annorlunda än man själv, för i motsats till tyskar och fransoser, för att inte tala om amerikaner, är det enkelt för oss att förstå att vi inte är mänsklighetens standardkonfiguration. För att alls klara oss måste vi lära oss om andra länder och andra seder. Och där kommer förstås igen nyfikenheten in i spelet.

I förlängningen har den här nyfikenheten för min del lett till mycken nytta i affärslivet. Jag har under många år av alpinsport lärt mig om den lilla ladinska folkgruppen i Sydtyrolen. Det är bara 20.000 människor som talar språket ladin, som är en dos franska, en dos latin och en dos fantasi. I Wolkenstein anger 90% ladin som sitt modersmål, och i dagisarna talas det en vecka ladin, en vecka tyska och en vecka italienska. Barnen lär sig alla tre språken på modersmålsnivå. Men ladin, det är vad barnen vill att mamma och pappa talar när lekkompisarna är på besök, fast de annars skulle tala tyska hemma. Det är den bästa anekdoten för att illustrera vilket Europa jag vill leva i! Mångfald, inte enfald.

Nyfikenheten har också lett till en allmänbildning som gjort att jag har kunnat debattera Kinas och Europas innersta väsen med en kines, som jobbade för ett halvledarföretag i Shanghai men beundrade skillnaden i hur Frauenkirche i Dresden såg ut just efter Mauerfall och några år senare, då den plötsligt var återuppbyggd. Jag har år 2003, alltså elva år före små gröna män ockuperade Krim, fått medla mellan ryssar och ukrainare som var i luven på varandra på MySQL AB, rörande Holodomor, den hungersnöd som ryssarna förorsakade på 1930-talet i Ukraina, med miljontals döda. Kort efter skrev jag MySQL AB:s standardsnapsvisa, »The mighty and powerful open source database, MySQL is the best there can be». Utmaningen var att dikta en snapsvisa som kunde förena amerikanska försäljare, ryska och ukrainska kodare, tyska och rikssvenska konsulter. Det var förstås förritiden, under en enklare tid då folk av alla dessa nationer kunde roa sig åt en snapsvisa med ord som IPO och Stored Procedure till tonerna av Sovjets nationalsång.

Kontentan av mitt ode till nyfikenheten: Jag tror på nyfikenheten för dess egen skull. Utan nyfikenhet och vilja att lära sig hur världen fungerar skulle jag aldrig ha hittat min bättre hälft Lena, och hon hade säkert aldrig intresserat sig för mig, om inte jag hade haft de egenskaper som nyfikenheten för med sig. Skulle det inte låta arrogant, skulle jag kanske säga intellektuell nyfikenhet, så jag säger hellre barnslig nyfikenhet. Lena och jag har en tvååring – kaheaastane – och han är nyfiken på precis allt. Han vill pröva och veta hur det fungerar. Han tar efter och vill göra själv.

Jag är lika barnslig. Men jag har lite längre erfarenhet, så jag har en större allmänbildning att utgå ifrån. Och just allmänbildning blir själva resultatet av en konsekvent genomförd barnslig nyfikenhet, en vilja att pröva på nya saker, en vilja att testa sina gränser.

Jag uppmanar er alla att odla er inre nyfikna tvååring, livet ut. Och jag vill rikta ett varmt tack till TF som är en perfekt grogrund för att lära sig hur världen riktigt fungerar.

Lyssna på Soundcloud (längd 16:27)